Pidde Andersson är en av 91:an-tidningens verkliga veteraner – han har skrivit manus till tidningen sedan 1989 och skriver såväl 91:an som Åsa-Nisse. Han brinner för att berätta och skriver förutom serier även filmrecensioner. Fokuset i denna intervju är Piddes serieberättade, där Pidde berättar om hans stora serieintresse, hans nya version av Åsa-Nisse, Elviras flytt till Beråns i 91:an-serien, om Uti Vår Hage och hur det är att jobba med en kvartett av olika serier.
Pidde (egentligen Petter) Andersson (född 1968) började sin manusförfattarkarriär som manusförfattare till Åsa-Nisse 1989, sedan dess har han skrivit flera olika serier och idag skriver han 91:an, Åsa-Nisse, Uti Vår Hage och Fantomen. Förutom detta är han ledamot i Svenska Serieakademin och det blir snabbt uppenbart att Pidde har ett stort engagemang i serier. Läser man om Pidde på Wikipedia blir det än mer tydligt, enligt artikeln producerade Pidde som barn flera fanzines och var aktiv hobbyserieskapare redan som fem-sex åring. Pidde berättar:
– Serietidningarna jag gjorde i lekis kan nog knappast kallas fanzines … De gjordes i ett exemplar. Jag vek ihop ett par ark grått ritpapper och ritade på dem. Om jag minns rätt blev de sällan färdiga. De flesta serier jag ritade under min uppväxt blev aldrig färdiga. Jag tröttnade efter en sida, eller så fick jag en ny idé. De flesta handlade om cowboys, riddare och musketörer som slogs med varandra. Cowboys, riddare och musketörer på samma gång, alltså. Ibland i rymdskepp.
– Det som alltid varit min drivkraft, är berättande – inte bara i serieform. Dock är serier min naturliga uttrycksform. Jag är född på 60-talet och när jag växte upp på 70-talet var serier en naturlig del av vardagen. Det låg högar av serietidningar på alla pojk- och flickrum. Ja, främst pojkrummen, antar jag. I våras besökte jag Malmö Universitet, där den serietecknande professorn Gunnar Krantz och jag pratade om just detta; serieläsning på 70-talet.
Att serietidningar var omåttligt populära på 70-talet hade sin naturliga förklaring, nöjesutbudet var något helt annat än idag, Pidde berättar:
– När jag var barn fanns det bara två TV-kanaler – i Skåne kunde vi även se dansk TV. Men det visades ju inte speciellt mycket på dessa kanaler. Så, när man sett veckans enda TV-deckare, eller en cowboyfilm, och ville ha mer raffel, fick man läsa serietidningar istället. När sedan serietidningarna tog slut, blev det till att rita egna serier. Och på den vägen är det. Många slutade läsa serier efter ett tag, men för min del utvecklades serier till ett intresse. När jag var i tioårsåldern slukade jag Sture Hegerfors’ böcker om serier, och all annan facklitteratur jag kom över.
Vi övergår till att diskutera Åsa-Nisse. Pidde gjorde debut som Åsa-Nisse-författare 1989. Jag påpekar att hans Åsa-Nisse-serier idag skiljer sig en hel del från hans tidiga episoder, de har blivit mer skruvade och tillsammans med Patrik Norrman har han skapat några Åsa-Nisse-serier med skräcktema. Hur kommer det sig?
– När jag började skriva Åsa-Nisse försökte jag skriva serien så som den alltid varit. Så var det nog också med 91:an, som jag började skriva runt år 2000. Under större delen av 90-talet ägnade jag mig åt film istället, på olika sätt, främst som journalist och kritiker. När jag gjorde comeback på bred front som serieförfattare 2015, hade ett par av mina kompisar blivit redaktörer på Egmont, och själv hade jag otroligt nog blivit betydligt äldre och hade nya visioner. Jocke (Joakim Gunnarsson) och Germund (von Wovern), som är genuint serieintresserade, är öppna för nya infall och experiment.
Patrik Norrman har blivit den tecknare som Pidde jobbar med när det kommer till Åsa-Nisse:
– Jag upptäckte Patrik Norrman redan när han debuterade i Svenska Serier 1979, jag tyckte att hans “Annas serie” var något av det häftigaste jag läst. Att vi skulle börja samarbeta 36 år senare kunde jag förstås inte ana. Jag inspireras av Patriks stil och till skillnad från till exempel 91:an, kan man nästan göra lite vad man vill med Åsa-Nisse. Det viktigaste är att huvudpersonerna är sig lika och inte ändrar personlighet. Patrik och jag har gjort Åsa-Nisse till “vår” serie. I 91:an ägnar jag mig ibland åt satir, medan jag i Åsa-Nisse sysslar med parodi. Åsa-Nisse av mig och Patrik är mitt sätt att göra Harvey Kurtzman & Will Elder-serier, Kurtzman är nog den seriehumorist som påverkat mig mest. Jag lärde mig läsa med hjälp av Svenska MAD när jag var fem år. Jag vet inte riktigt vad 91:an-tidningens läsare tycker om vår version, men jag vet att serien uppskattas av folk som normalt inte läser gamla svenska humorserier.
Självklart måste vi ju även diskutera 91:an. Pidde debuterade som manusförfattare år 2000 och är idag en av seriens mest produktiva manusförfattare. Jag ber Pidde berätta om vad han anser är styrkan i serien som fått den att leva i 91 år och vad som gör det roligt att skriva 91:an-manus.
– Jag brukar se på Klackamo och Klackamo Hed som ett Sverige i miniatyr. Här finns alla möjliga personligheter, typer och samhällsklasser, vi har befälen i sina villakvarter och 87:ans morsa som är städerska. Klackamo skulle kunna vara vilken småstad som helst i Sverige. Jag undviker direkt politiska inslag, eventuella politiker är mer av slaget “en typisk sosse” och “en typisk moderat”, eller helt enkelt “en typisk politiker”, jag tycker att 91:an-serien ska vara opolitisk, men humanistisk. Det finns förstås en del inslag i dagens svenska samhälle som verkar saknas i Klackamo. Det går inte att skoja om allt, åtminstone inte i den här typen av serie.
Pidde har också hittat miljöer som ger honom inspiration till skapandet av 91:an-serierna:
– Härom månaden satt min farsa och jag på ett 60-talskafé i Kävlinge, där farsan växte upp. Det känns lite grann som om tiden stått stilla i Kävlinge sedan 40-talet – samtidigt som det definitivt var nutid. Vi tittade på det fåtal människor som passerade. Gamla gubbar i keps som antagligen bott där hela sitt liv, och tonårstjejer uppslukade av sina mobiler. Det är så jag föreställer mig Klackamo. Det går att applicera min egen verklighet på 91:an-serien. Överste Gyllenskalp är en utmärkt seriefigur. Honom använder jag ofta till avsnitt som bygger på händelser jag själv råkat ut för. 87:an är en kille som gör sådant jag känner att jag skulle vilja göra, men som jag av naturliga skäl inte gör, eftersom det … inte skulle sluta så bra.
För några år sedan intervjuade jag Jimmy Wallin, som tagit initiativet att få Kapten Beråns hembiträde Elvira att säga upp sig och flytta ut, detta eftersom hembiträden inte existerar på det sättet längre i det moderna samhället. Under hösten 2022 publicerades ett antal serier skrivna av Pidde Andersson, där Elviras kafé renoveras för att byggas om till kombinerat kafé och restaurang. Samtidigt letar Kapten Berån febrilt efter en hyresgäst till Elviras gamla rum i paret Beråns villa med ett antal misslyckade försök. Mitt under renoveringen uppstår en vattenskada i Elviras lägenhet, ovanför kaféet, och snart står Elvira som paret Beråns nya hyresgäst. Pidde berättar om tanken med detta:
– När Elvira flyttade ut från Beråns, försvann paret Berån nästan helt från serien. Framför allt försvann en av seriens grundpelare: 91:ans och 87:ans snyltande i Beråns kök.
– Elvira kommer inte att bo kvar hos Beråns, det här är bara en del av en längre svit – rättare sagt: flera sviter. Janne Gissberg och jag har nyligen avslutat en rad historier där ett antal grannar till Beråns introduceras, dessa avsnitt lär nog publiceras i höst/vinter. Det kommer att hända några grejor som innebär att Beråns åter blir flitigt förekommande, samtidigt som det definitivt inte blir som förr. Seriens spelplan utvidgas för att ge plats för fler historier. Att Elvira öppnade en restaurangavdelning i sitt kafé gjordes också att vidga seriens spelplan.
Hur mycket samarbetar egentligen tecknarna och manusförfattarna till 91:an? Jag bad Pidde berätta mer om detta:
– Janne Gissberg är den jag har mest kontakt med under arbetets gång. När han fått manuset, som förstås först godkänts av Jocke på redaktionen, skickar han över skisser på sidorna och eventuella förslag på ändringar och fler skämt. Vi diskuterar dessa och därefter tuschar Janne och jag tittar igenom de färdiga sidorna innan de går iväg till redaktionen. Ofta syns inte eventuella konstigheter i storyn förrän sidorna tecknats upp. Jag är bara tacksam för Jannes input, både han och jag vill förstås producera så bra serier som möjligt.
I bildspelet ovan ser ni hur serien gått från godkänt synopsis till manus (skrivna av Pidde) till skiss och tusch av Janne Gissberg och slutligen färglagd färdig serie. Den skarpsynte hittar också en korrigeringsmiss, serien ska egentligen heta “Samling vid pumpan”, men den publicerade serien hade istället fått namnet “Samling vid pumpen”.
– Anders Skoglind hör av sig ibland om han undrar över något. Patrik Norrman är nog den ende av tecknarna som jag umgås med, även om det av avståndsskäl inte blir så ofta. Det är sällan han undrar över något, däremot lyfter han mina Åsa-Nisse-manus på egen hand. Jonny Nordlund har jag ingen kontakt med alls, eftersom han är helt analog.
Pidde levererar alltså sitt manus i text, som sedan tecknas upp av en tecknare.
– Visst händer det att en färdigtecknad serie ibland inte blir som jag tänkt mig. Å andra sidan händer det också att jag inte tycker att min story blev så bra i slutändan, idén kändes bättre när jag skrev manus. Jag är rätt självkritisk och gillar ibland inte mina egna grejor, berättar Pidde.
Pidde har genom åren skrivit allt från klassiska, kortare Åsa-Nisse och 91:an-avsnitt, riktigt långa 91:an-avsnitt runt 20 sidor till följetonger som sträckt sig över flera nummer. Utöver detta skriver han också långa Fantomen-avsnitt. Jag ställer frågan om det är enkelt att avgöra om en idé kommer bli en kort eller en lång serie:
– Jag tycker att en serie ska uppta rätt antal sidor för idén den bygger på, varken mer eller mindre. Det har funnits en eller ett par författare till de här humorserierna som ibland dragit ut en idé som borde fått plats på en eller ett par sidor, till fyra, fem, sex sidor. Kanske mest för att vi får betalt per sida.
– Ibland händer det att en idé inte alls blir så lång som jag tänkt mig när jag väl manuserar den, då får den helt enkelt bli kortare. De längre episoderna är avsedda att bli längre redan från början – till exempel de som utspelar sig i olika städer. Den ruggiga pusseldeckaren som publicerades förra året, “Mord, min bäste överste”, var förstås tänkt som en längre episod redan när jag började fundera på intrigen. Senare i år kommer en rafflande följetong med översten i huvudrollen. Den serien är en beställning av Jocke, han hade en idé han ville testa.
Vilken typ av serie är roligast att skriva?
– Vad som är roligast? Det är roligast när jag känner att det verkligen funkar och jag själv sitter och skrattar vid tangentbordet. En del idéer skrotar jag när jag inte lyckas få ihop en fungerande synopsis.
Tidningen Uti Vår Hage anses vara något av en systertidning till 91:an, efter att serien för strax över tjugo år sedan lämnade 91:an och blev en egen tidning. Serien hade tills för tre år sedan endast producerats av seriens skapare Krister Petersson (förutom ett fåtal undantag), efter att Petersson gått i pension har ett flertal nya manusförfattare börjat skriva serien. Jag ställer frågan om hur det är att ta över en serie som dittills varit synonym med sin skapare:
– Det är förstås svårare att skriva Uti vår hage. Men, för att det ska bli bra, eller åtminstone acceptabelt, tror jag att man måste betrakta en serie man inte själv skapat lite grann som sin egen. Jag är inte Krister Petersson, jag skriver inte som Krister Petersson. Jag varken kan eller vill imitera Krister, jag har min egen stil. Dock har Krister och jag en del gemensamma inspirationskällor, till exempel OA. Faló är en kille utan självdistans som ägnar sig åt konst och kultur. Jag har rört mig en hel del i sådana kretsar och jag har träffat folk som påminner om Faló.
– Sedan kan jag förstås inte göra så mycket mer än att skriva något jag själv tycker är roligt. Om mina redaktörer också tycker det är roligt, och om tecknaren tycker att det är roligt, då är det förhoppningsvis roligt.
Pidde berättar att det måste finnas ett intresse hos manusförfattaren att berätta just den serie man skriver:
– Jag gjorde ett misslyckat försök att skriva Hälge för några år sedan. Det blev bara ett avsnitt i tidningen. Jag har ingen relation till Hälge och hans värld, jag vet ingenting om jakt och glesbygd, så det blev mest skit av det. Krystat och själlöst, eftersom jag egentligen inte var intresserad. Min karriär som Bamseförfattare för snart 35 år sedan blev också kort, min egen personlighet lämpar sig inte för en snäll och välkammad serie som Bamse. Jag föredrar liksom 87:an framför Bamse. Dessutom läste jag sällan barnserier när jag var barn.
– När man jobbar med de här klassiska serierna, i synnerhet med 91:an, har man ett stort ansvar. Många av läsarna har läst tidningen i decennier, kanske hela livet. Enligt insändarsidorna tillhör ett nytt nummer månadens höjdpunkter för många läsare. Då går det inte att slarva och inte bry sig, att inte respektera serien och dess läsare.
Idag skriver Pidde manus till fyra olika serier, 91:an, Åsa-Nisse, Uti Vår Hage och Fantomen. Jag påpekar att man ser en röd tråd i de tre första, men att Fantomen känns som den udda fågeln i kvartetten, med mer spänning och mysterium än humor. Jag frågar hur det är att jobba med den mixen:
– 1989, precis när jag börjat skriva Åsa-Nisse, åt jag middag med dåvarande 91:an-redaktören Siv Jensing, och dåvarande Åsa-Nisse-redaktören (Nisse hade en egen tidning då) Karin Thorell. Siv sa att hon tyckte att jag borde göra som Claes Reimerthi och även skriva äventyrsserier, eftersom det är bra att blanda. Dock blev det inte riktigt så – då. En bit in på 90-talet började jag producera skräck- och actionserier åt andra förlag.
– Jag läste mest action- och äventyrsserier som barn, Fantomen började jag köpa regelbundet 1976. 91:an-tidningen läste jag faktiskt rätt sällan – den humortidning jag oftast köpte, var Knasen, kanske mest för att den innehöll massor med artiklar om serieskapare.
Som avslutning på intervjun frågar jag om det händer att han får en idé till en serie, men det slutar med att det blir en annan. Kan en idé till en Fantomen-serie i slutändan bli en Åsa-Nisse-serie?
– Jag tror aldrig det hänt att jag fått en Fantomen-idé som blivit Åsa-Nisse istället. Om vi bortser från mina “historiska” Åsa-Nisse-avsnitt, som är inspirerade av Fantomenkrönikan. Men: 1989 fick jag en idé till en 91:an-serie. 91:an och 87:an går på bio och ser en 3D-film. Jag skickade den till Semic. Karin Thorell ringde upp och sa att mitt manus var kul, men tyvärr behövde de inte fler 91:an-författare. Karin frågade om jag ville skriva Åsa-Nisse istället. Självklart sa jag ja. Jag skickade upp samma manus en gång till, men med Nisse och Klabbarparn i huvudrollerna. Den refuserades, eftersom idén funkade bättre med 91:an och 87:an. Flera år senare började jag alltså även skriva 91:an. Då snöt jag ur mig storyn från 1989 en tredje gång – och då antogs den och publicerades!
Som avslutning passar vi på att tipsa om Piddes egen hemsida TOPPRAFFEL! där Pidde recenserar i huvudsak film, men även tecknade serier. Pidde passar även på att tipsa om att han deltagit i en australiensk(!) podcast om Fantomen förra året. Avsnittet går att se och lyssna på här. Pidde berättar där om sitt serieintresse från tidig ålder, sin fascination för skräckserier, men självklart är huvudfokuset i podden Piddes Fantomen-serier.
