Jimmy Wallin är en av Sveriges mest mångsidiga seriekreatörer – han tecknar, skriver manus, illustrerar, recenserar, föreläser och har dessutom varit redaktör för tidningen Bild&Bubbla. I 91:an-världen har han som manusförfattare varit aktiv i ungefär fem år – och nyligen debuterat som tecknare. I denna intervju berättar Jimmy om hur han tagit sig dit han är idag – och om hur han själv tagit 91:an-serien i en ny riktning.
Du har gjort dig ett namn som en riktig mångsysslare som yrkesverksam serietecknare, manusförfattare, illustratör, föreläsare och dessutom redaktör för Bild & Bubbla. Hur kommer det sig? Och hur hinner du med allt?
Det var rätt många år sedan jag jobbade med Bild & Bubbla nu. På den tiden var jag väldigt engagerad i föreningen Seriefrämjandet. Jag fick ett erbjudande om att arbeta med tidningen, vilket är/var en av få arvoderade sysslor inom föreningen. Jag var då fortfarande i början av min frilanskarriär och alla sätt att dryga ut kassan var välkomna. Genom åren har jag varit inne på en rad olika områden, bland annat reklambranschen där jag gjort mängder av storyboards, animationer och figurdesign. Vid ett tillfälle var jag även skådespelare i en inhousefilm för ett känt möbelvaruhus. Den filmen rullas fortfarande på kontoret i Älmhult. Utöver det har jag arbetat mycket med kreativa workshops i skolmiljö och det är väl därifrån föreläsningarna kom in i bilden. Hur kul jag än har haft under tiden så har det alltid varit det egna skapandet som varit målet.
Tillsammans med skapande av helt egna serier har du också gjort dig känd som manusförfattare till serieklassiker som Bamse och 91:an. Hur kom det sig att du började skriva manus för 91:an? Är du manusförfattare till fler serier?
Under många år trodde jag att jag “bara” var tecknare. Jag var så självkritisk att det blev ett hinder för mig. Att jag skulle skriva något själv var otänkbart. Hela manusgrejen kommer från Bamse. När min son var liten älskade han dunderbjörnen. Tillsammans finkammade vi varje loppis i sikte och köpte de tidningar vi kom över. När vi läst dem så många gånger att vi både kunde dem utantill så bad han mig hitta på nya Bamsehistorier. Till min stora förvåning kom jag på att jag faktiskt var ganska bra på det. Jag skrev ner ett synopsis och visade det för min vän Joakim Gunnarsson som är en av redaktörerna för serien. Både han och hans kollegor gillade vad de såg och uppmuntrade mig att skriva mer. Ju mer jag skrev desto lättare blev det. I samma veva flyttade Egmont samtliga serietitlar till redaktionen i Malmö och Joakim fick ansvaret för den kreativa biten av 91:an-produktionen. Eftersom han tyckte att det funkade så bra för mig med Bamse undrade han om jag inte ville jobba med 91:an också. Först sa jag nej, det kändes inte som att jag hade något att tillföra den serien. Vad vet jag om militärlivet? Jag är ju vapenvägrare av naturen. Joakim gav sig inte, han frågade igen och igen och jag sa nej varje gång, ända fram tills han kom med ett av de där erbjudandena som är så svåra att motstå. Han ville testa att göra något annorlunda med de klassiska figurerna. Många av de 91:an-tecknare som slagit igenom på 1980/90-talet har varit synbart influerade av fransk-belgiska mästare som Franquin, Peyo med flera. Joakim ville att jag skulle ta det ett steg till och göra en längre episod och ge den formen av komisk äventyrsserie i stil med Spirou eller Tintin. Det enda kravet var att 91:an och 87:an skulle ha huvudrollerna. Den här gången kunde jag inte tacka nej. Den typen av serier ligger mig väldigt varmt om hjärtat och chanserna att få göra ett sådant projekt i Sverige är i ärlighetens namn inte särskilt stor. Jag började fundera på vad jag skulle vilja skriva och en historia började ta form. Mitt mål var att varken 91:an eller läsarna skulle ha en aning om vad för slags historia de hade hamnat i, lite som “Den svarta ön” eller Hitchcockfilmen “North by Northwest” där huvudpersonerna hamnar mitt i händelsernas centrum och inte riktigt förstår hur eller varför det gått till. Även om det var en annorlunda 91:an-serie så var det viktigt för mig att de ordinarie figurerna betedde sig på rätt sätt. Jag gjorde mitt bästa för att hålla mig inom seriens nuvarande kontinuitet men slängde även in referenser till de gamla 91:an-filmerna och andra som arbetat med serien. Manusförfattarna Claes Reimerthi och Peter Nilsson gör en cameo som poliser. Dem lärde jag känna under min tid inom Seriefrämjandet och ville följa Gert Lozells exempel genom att stoppa in dem i serien. Jag gillar det tilltaget och har flera gånger stoppat in kollegor i olika 91:anserier. Pidde Andersson fick en skurkroll i Åsa-Nisse och gav igen genom att låta Patrik Norrman teckna in mig i en serie som han skrev. Sånt är kul för oss som arbetar med tidningen, men det är samtidigt viktigt att det inte stör för läsarna. Hur som helst så resulterade Joakims förfrågan i att jag skrev den 32-sidiga serien “Mysteriet med den hemlighetsfulla dockan”. Alan stod för teckningarna och gjorde ett fantastiskt jobb. Äventyret fick ett blandat bemötande av läsarna. Vissa älskade den, andra tyckte inte att sådana här serier hörde hemma i tidningen. Serien ledde till att jag skrev ett par andra liknande episoder, en slags Die Hard-variant där Elvira stoppar ett gäng bankrånare och en Scooby Doo-osande serie där 91:an och Elvira åker på skidsemester och stöter på snömonster.
Vad gäller andra större serier så har jag även skrivit en handfull serier med Åsa-Nisse, en kort serie för Fantomen (som jag även tecknade själv), “Pondusparodier” för den svenska Pondustidningen, en rad skämtrutor i olika tidningar, några försök till strippserier med olika samarbetspartners med mera. Det är svårt att komma ihåg allting.
Sen har vi ju det här med Elvira, som äntligen efter alla år fick flytta ut från Kapten Berån – och dessutom fick en egen serie! Hur kom du på den idén?
Elvira ja, det är bra att du nämner henne. När jag började arbeta med 91:an-serien kände jag att det var några saker som skavde. Serien har ju hållit på ett tag och det finns vissa saker i den som känns lite väl föråldrade. Att 91:an går runt i en uniform som har antikvärde är en sak, det kan jag på något sätt köpa. Samma sak gäller resten av uniformerna, det har nästan blivit ett signum för serien. Men att en kvinna i 20-års åldern skulle arbeta som inneboende hembiträde hos en vansinnigt snål officerare kändes inte riktigt lika lättsmält. Jag tyckte att det var dags att göra något åt den saken, försöka modernisera serien på ett sätt som tillför saker istället för att begränsa den. Jag ville låta Elvira få en mer bärande roll i vissa serier och uppenbarligen tyckte redaktionen det också, för de var genast med på noterna. Det är väl inte alla som uppskattat detta tilltag, men jag är nöjd med vad vi åstadkommit.
Nyligen fick du din första egentecknade 91:an-serie publicerad. Hur kändes det? Var det helt enkelt dags att teckna serien också?
Att jag fick för mig att jag skulle teckna egna serier med 91:an kom nog ganska naturligt. Tidningens förra redaktör Karin pratade alltid om hur mycket hon gillade Nils Egerbrandts trivsamma serier. Om man jämför dem med mycket av det nyproducerade materialet så är det ju väldigt olika. Jag läste själv 91:an i början av 1990-talet när folk som Krister Pettersson, Jonas Darnell, Gert Lozell, Claes Reimerthi, Peter Nilsson med flera försökte modernisera och förnya serien. De lyckades väldigt bra med den saken och det är ju främst deras fotspår som resten av oss trampar vidare i. De 91:an-serier jag skriver och tecknar helt själv är ett försök att närma mig Egerbrandts Klackamo. Där blir det inga långa komplicerade intriger, actionsekvenser eller plumpa latrinskämt. De ingredienserna spar jag till de manus jag skriver för andra tecknare.
Erik Baumgarten
2017-08-13
Mer om Jimmy Wallin:
IllustratörCentrum
SerieWikin