Nedan följer en intervju med 91:an-manusförfattaren Claes Reimerthi från 2008.
“Claes Göran Reimerthi är en svensk författare och serieteoretiker, född den 12 januari 1955 i Ystad. Reimerthi har jobbat som manusförfattare för flera av de stora svenskproducerade serierna. Han är kanske mest känd för sin medverkan i den svenskstyrda produktionen av Fantomen, som del av Team Fantomen. Ett av hans egna koncept är albumserien Gustaf Vasa. 2011 debuterade han även som ungdomsboksförfattare.”
Källa: Wikipedia
Hur kommer det sig att du blev manusförfattare? Hade du någon speciell relation till serier som liten?
– Jag har alltid känt en oförklarlig dragning till serier, så det måste vara medfött. Redan i sex-sjuårsåldern spelade serierna en viktig roll i mitt liv och när jag var 11 år gammal började jag systematiskt samla på serietidningar, och det har jag aldrig riktigt slutat med sedan dess. När sedan Sture Hegerfors böcker kom ut i slutet av 60-talet, fick mitt intresse ytterligare en dimension. Då höll jag redan på att teckna mina egna serier. Sedan dess har jag envist hållit fast vid dessa tre infallsvinklar: serieläsandet, serieskapandet och det akademiska intresset för serier. Att bli serietecknare var något jag drömde om hela 70-talet, men tyvärr var min tecknartalang alltför begränsad. Så när jag fick chansen att bli serieförfattare istället, så nappade jag direkt.
Har du haft några speciella förebilder genom åren?
– Fler än jag skulle kunna räkna upp. Men ibland har vissa förebilder betytt extra mycket för mig under en kortare eller längre period. Dit hör t.ex. Carl Barks, Neal Adams (när jag själv tecknade serier), Will Eisner, Alan Moore, Frank Miller och Don Rosa, för att bara nämna några av de viktigaste. Just nu är jag mellan perioder, tror jag, vilket inte hindrar mig från att hämta inspiration från dussintals serieskapare.
Karikatyr föreställande Claes Reimerthi.
Hur gör du för att hitta inspiration till dina serier?
– Det enda vettiga svar jag kan ge på den frågan är att jag läser enormt mycket (serier, skönlitteratur, fackböcker, tidskrifter, dagstidningar), tittar mycket på film och försöker följa med i vad som händer här i världen. Idéerna som kommer ut är resultatet av den osannolika mix som uppstår inne i mitt huvud när alla de här sakerna blandas. Att prata med kollegor och andra intelligenta människor är också ett bra sätt att få idéer. Ibland önskar jag att jag hade en arbetsplats att gå till. Lunchrummet skulle vara det perfekta stället att ständigt stöta på nya fräscha infall.
Berätta lite om samarbetet “Erland Mårtensson”!
– Erland Mårtensson uppstod därför att jag upplevde mitt arbete som lite ensamt och därför att jag fann två skrivsugna själsfränder i Håkan Fredriksson och Peter Nilsson. Så vi började träffas för att skriva serier tillsammans. Först försökte vi tota ihop en humoristisk äventyrsserie, ”Bedlam Boulevard”, och fick Per Gyllenör, som vi just lärt känna, att börja skissa lite på figurerna. Tyvärr rann det hela ut i sanden, och efter det att vi lyckats sälja en ensidesserie till tidningen Svenska Serier fick någon den goda idén att vi skulle försöka skriva 91:an istället. Vi var inte vidare inlästa på serien, så kvalitén på manusen är ganska varierad. Dessbättre var det inte så många av dem som kom i tryck. Efter hand blev vi varma i kläderna och breddade vår repertoar genom att börja skriva ”Lilla Fridolf” och några korta rysare för Seriemagasinet under pseudonymen Frans Möller. Och så skrev vi ”Bamse” – där gjorde vi nog vår främsta insats. Men sedan fick Håkan jobb i Stockholm – ett riktigt jobb – och så var det kört. Peter och jag skrev ytterligare några manus tillsammans men sedan började vi skriva var och en för sig. Det var nämligen ganska arbetskrävande att skriva i kommitté.
Jag har noterat att det blivit allt färre Reimerthi-serier i 91:an-tidningen på senare tid, är det Fantomen som tar upp större delen av din tid? Det finns väll inga planer på att sluta med 91:an?
– Absolut inte. Anledningen till att det blivit så få 91:an-manus de senaste åren är först och främst att jag började åta mig uppdrag för Kalle Anka-redaktionen i Malmö. Det har blivit en handfull förord till årgångsböckerna, men framförallt har jag ägnat mig åt översättningsjobb. Med tanke på upplageutvecklingen för serietidningarna kändes det bra att ha ytterligare en inkomstkälla att falla tillbaka på. Men det som började som ett blygsamt sidoknäck fick plötsligt helt andra dimensioner när jag fick uppdraget att översätta artikeltexterna till Carl Barks Samlade Verk, en prestigeutgåva i 30 band med sammanlagt 1500 sidor artikeltexter. Plötsligt hade jag mer jobb än jag klarade av. Och eftersom både Barksböckerna och Fantomenmanusen styrs av deadlines, vilket inte 91:an gör, så var det 91:an som fick stryka på foten. Läget förvärrades ytterligare av att jag hade svårt att komma in i 91:ans värld och få till nya idéer vid de tillfällen då det dök upp (korta) luckor i mitt schema. Men Barksprojektet är nu fullbordat, och jag räknar med att få betydligt mer tid för 91:an framöver.
Vilken serie tycker du är tacksammast att skriva historier till?
– Om jag måste välja, och det är svårt, så ligger nog äventyrsserierna (läs: Fantomen) mig snäppet varmare om hjärtat, trots att jag ofta är mera nöjd med mina humorserier (läs: 91:an). Men det är svårt att skriva humor, medan äventyrshistorierna ofta nästan ger sig själva. Det är säkert därför många av mina 91:an-manus närmast av typen ”humoristisk äventyrsserie” – en genre som jag tror att jag skulle trivas alldeles förträffligt i om jag någon gång fick chansen att ägna mig åt den. Men i avvaktan på den lyckliga stunden så tröstar jag alltså mig med att dra 91:an åt det hållet. Jag skulle t.ex. gärna vilja göra ytterligare en serie i stil med ”trettioåriga kriget”, men med handlingen förlagd till andra världskriget. Men det verkar som om det bara är jag som tycker att det är en spännande idé.
Vi såg din och Per Gyllenörs serie Sputnik i 91:an för några år sedan, vad hände egentligen med det projektet?
– ”Sputnik” tycktes aldrig riktigt falla läsarna i smaken och inblandade parter (redaktör-manusförfattare-tecknare) enades om att lägga ner den. Jag kan inte direkt påstå att jag saknar den, så läsarna hade säkert rätt.
Erik Baumgarten, augusti 2008