91:an Karlsson är och har alltid varit en helsvensk serie. Förutom ett bemärkningsvärdigt undantag 1992, då ett seriealbum gavs ut i Kina, har serien också stannat innanför den svenska gränsen. Det blir emellertid ständigt merkänt att den älskade figuren finns i egen utgåva i broderlandet Norge, under titeln Nr. 91 Stomperud. Exakt hur lika är dessa två figurer? Och hur kom någon på idén att förnorska en så helsvensk figur? Som norsk läsare av 91:an, som växte upp med Stomperuds julalbum under flera år, vill jag här försöka svara på just dessa frågor.
Det var alltså år 1932 som Rudolf Peterssons Mandel Karlsson såg dagens ljus i veckotidningen Allt för Alla, en veckotidning som faktiskt lades ner samma år, men Mandel fick fortsätta iLevande Livet och där blev den direkt populär. 1934 kom första julalbumet, en utgivning som fortfarande tillhör Sveriges stora höjdpunkter under julen.
Efter vad historien berättar, var det också just detta första julalbumet som gjorde att Ernst G. Mortensen, redaktör för den norska veckotidningen Norsk Ukeblad, under en visit till Stockholm 1935 blev uppmärksam på serien. Ernst behövde få sina skor rengjorda, och råkade tillfälligtvis på en skoputsare som gav honom albumet att läsa på medan han väntade (det är emellertid mer sannolikt att den tidningen Ernst läste inte var något julalbum utan något nummer av Levande Livet).
Hur som helst, faktum är att Ernst blev mycket förtjust i Karlsson och funderade omedelbart på att göra en egen version av serien; han tyckte förmodligen att den kändes lite för ”svensk” för någon norsk tidning. Han tog kontakt med Rudolf Petersson, som responderade entusiastiskt över förslaget. April 1937 debuterade Norges mest längstlevande seriefigur i Norsk Ukeblad; debuten markerades med att soldaten fick vara med på omslaget av tidningen, något han överraskande nog inte har fått uppleva många gånger senare. Torbjørn Weea blev seriens tecknare efter Gervins manus. Det är emellertid värt att notera att serien i början ofta var signerad ”R.P.,” Rudolf Peterssons signatur; huruvida detta huvudsakligen berodde på oskrivna upphovsrättigheter eller om Petersson under seriens tidigaste år faktiskt fungerade som medarbetare, är svårt att säga.
Nr. 91 Stomperud.
Då Stomperud gjorde sin debut hade Karlsson redan börjat tala genom ”pratbubblor”; under seriens första två år hade texten ställts upp separat från teckningarna. Även Stomperud pratade genom pratbubblor under en tid, men endast under första året. 1938 gick man över till separat text under bilderna i stället. Folk har länge diskuterad varför serien gick motsatt väg än vad som är normalt. Såhär lyder troligtvis svaret: då serien Knoll och Tott startade i norskaHjemmet 1911 var redaktören skeptisk till systemet med ”bubblorna”, han påstod att de ”förstörde bilderna” och krävde att dom ersattes med separat text under bilderna. Det är knappast något tvivel om att det var samma sak med Stomperud så många år senare.
Denna förändring minskade emellertid inte seriens popularitet. Det gjorde tvärt emot att författaren fick mer utrymme att berätta sina historier med. Redan 1938 kom första julalbumet, som fortfarande kommer ut varje år; i motsats till det svenska julalbumet, som innehåller repriser från veckotidningar, blir man i Norge serverad specialtecknade julavsnitt.
Stomperud blev med tiden lika folkkär i Norge som Karlsson i Sverige. Under krigsåren såg det emellertid mörkt ut för serien ett tag. 1942 blev Norsk Ukeblad nekad publikation under fyra veckor efter att Stomperud uttalade sig ”hånligt om tyska krigsordningar”. Konsekvensen blev att Stomperud tvingades lämna sin uniform och var under en tid en ren civilserie. Året efter lades tidningen ner ”för gott” efter att det trycktes en karikatyr av Hitler på framsidan. Ernst Mortensen åkte i fängelse och ingen hörde mer från Stomperud på Moen under nära två år; inte ens julalbumen kom ut under åren 43-44. Då andra världskriget tog slut våren 1945 återupplivades Norsk Ukeblad och Stomperud återvände i uniform som krigshjälte. Det blev inte sista gången Stomperud blev inblandad i polititik; under kalla kriget drog han till Sovjet för att lösa problemen med egna händer.
Då Mortensen avled 1951 övertog Oddvar Strand manusarbete, medan Weea fortsatte att teckna fram till sin död tio år senare. Då ansatte man Odd Jørgensen, som fortsatte att teckna fram tills han 1974 blev tvungen att pensionera sig p.g.a. sjukdom. Vid den tidspunkten hade redan Leif Isaksen tagit över ansvaret som manusförfattare, och eftersom han var en erfaren novelltecknare för Norsk Ukeblad sedan många år blev det naturligt att han tog över teckningen efter Jørgensen. Isaksen var som gjord för jobbet. Det är otvivelaktigt honom de flesta anser som ”den riktiga” Stomperud-tecknaren. I ett telefonsamtal med denna texts författare berättar han: – Stomperud var min favoritserie som barn. Jag var bara nio år då serien startade, och jag uppväxte praktiskt talat upp med honom. Jag tecknade honom och drömde nog redan på den här tidpunkten om att en dag överta ansvaret för hans ”meritter*”.
Leif Isaksen fortsatte att teckna veckoversionen med Stomperud fram till 1997. Under senare år har Norsk Ukebladpublicerat repriser, men Isaksen fortsatte att teckna specialavsnitt för julalbumet helt fram till 2005. Nu har jobbet övertagits av Haakon Aasnes.
Nr 91 Stomperud som frimärke.
Stomperud har som sin svenska förebild även fått uppleva ett liv utanför serierutorna. Någon spelfilm som med Karlsson blev aldrig aktuellt, men 1985 gjordes en tecknad kortfilm som sändes på biograferna Norge runt, som reklamfilm för Norsk Ukeblad. 2000 kom Stomperud även ut som frimärkemotiv.
Så hur lika är dessa figurer, 91:an Karlsson och Nr. 91 Stomperud? Det kan inte nekas att figurerna var rätt likadana både i beteende och miljö under seriens första år. Men faktum är att de har utvecklats på väldigt olika sätt. I dag är 91:an en helmodern serie med egen serietidning, som uppskattas lika mycket av ungdomar som äldre generationer. Stomperud har däremot i långt större grad stannat kvar i sin ursprungliga tid. Serien är fortfarande utstyrt med separat text under bilderna och blir väll i huvudsak läst av äldre män som kommer ihåg den från barndomen. Det är också värt att påpeka att även om de flesta karaktärerna i Stomperud-serien bygger på svenska 87:an (Nr. 87), Elvira (Petra), Furir Revär (Sersjanten), Översten (Obersten), osv., så har även dessa utvecklats på olika sätt. Stomperud är nog ännu snällare och naivare än 91:an, medan Nr. 87 inte är nära att vara så elak som 87:an; visst kan han spela ”practical jokes” mot sin vän och de rivalicerar ständigt om sköna Petra, men vänskapen är nog trots allt mer genuint och trovärdigt än vad 91:an och 87:an angår. Stomperud har som sin svenska ”släkting” också älskvärda föräldrar som ständigt syns i serien, medan ingen känner till Nr. 87:s föräldrar. Om man tar 87:ans mor i betraktning, är det kanske lika bra?
*Norska för upplevelser, äventyr. Typiskt ord som Isaksen ofta använde
Snorre Mathiesen