Nils Egerbrandt

Nils Egerbrandt föddes i Stockholm 1926. Han inspirerades tidigt till att börja teckna av sin äldre broder John, som var duktig på att teckna karikatyrer. Det som gjorde honom intresserad av serieteckning var hans favoritserier, de amerikanska rymd- och äventyrsserierna Stålmannen, Blixt Gordon och Prins Valiant.

Egerbrandt utbildade sig till typograf, men hans stora mål var fortfarande att bli tecknare, något han också skulle lyckas med. Han skapade en egen serie, som fick namnet Mickel och Mackel, serien blev publicerad i Seriemagasinet år 1950. Serien blev dock inget stort genombrott, genombrottet skulle komma två år senare, 1952, då tidningen Året Runt antog hans serie om eskimåpojken Olli, serien blev populär på grund av vänlig humor och snygga teckningar, den blev så populär att flera tidningar antog serien, både i Sverige, och utomlands.

Under 1950-talet fick Nils också teckna en serieversion av Thomas Funcks populära radioserie Kalle Stropp och Grodan Boll.

År 1960 fick Nils erbjudandet att ta över 91:an-serien efter Rudolf Petersson, som efter sin hustrus bortgång fått det allt svårare att producera serier, serieexperter runt om i landet ansåg att Egerbrandt var den ende som skulle kunna ta över efter Petersson – och Egerbrandt tackade ja.

91:an och Elvira på picknick. Tecknad av Nils Egerbrandt.

Egerbrandt, som var mycket känd för sin prydliga stil fick nu hastigt sadla om, för att börja arbeta i Rudolf Peterssons kraftfulla och rafsiga stil. Tanken var att läsarna inte skulle märka att en ny tecknare tagit över, eftersom man var rädda för att serien skulle tappa sin stora popularitet.

Trots att Nils Egerbrandt var en erkänt skicklig tecknare, hade han till en början svårt med att efterlikna Peterssons stil fullt ut. Han blev så till vida tvungen att åka hem till Petersson för att få hjälp med att rita huvudena. Peterssons kondition var emellertid dålig vid den här tiden och Egerbrandt skulle bli tvungen att rita om huvudena igen.

Egerbrandts första serier var i bästa slapstickstil, alltså bra fart med humor av mycket handfast slag. Med tiden skulle han dock ändra serien till sin egen stil, men han gjorde det försiktigt under en längre tid, för att inte läsarna skulle märka något.

Om man frågat Nils om vilken figur han tycker varit tacksammast att teckna brukar han svara:

– Alla figurerna har en viktig roll i serien. Men personligen föredrar jag nog Elvira. Hon har en väl utvecklad karaktär: hon kan visa humor och dänga väskan i skallen på 91:an, men hon kan också visa sig ledsen och gråta.

– Dessutom är hon tacksamt rent visuellt. Den prickiga blusen är ett fint stöd för ögat och jag minns också att Rudolf sa att han var glad över att han givit Elvira en svart kjol. Den gjorde att det blev större kontrast och tryck i bilden!

Till en början fick Nisse också teckna Rudolfs serie Hjälpsamma Jönsson, men snart hann inte Egerbrandt med båda serierna, så en tecknare vid namn Olle Nyberg fick senare ta över den.

På 1960-talet blev han också tvungen att hitta på ännu en serie att teckna till 91:an-tidningen, man hade 91:an och Flygsoldat 113 Bom, och nu behövdes också en serie om flottan. Eftersom Nils gjort sin värnplikt i armén, hade han ingen aning om hur livet i flottan såg ut, Nils hade som tur var en kamrat som legat i flottan som kunde ge honom information, resultatet blev… Frisk och Rask, flottans hopp!

Under en lång tid hade Nisse fullt upp, han skulle ensam skriva samtliga manus till alla sina serier, och dessutom teckna dem, år 1970 behövde han hjälp, han skulle då få hjälp av Kronblom-tecknaren Gunnar Persson.

På 1990-talet slutade Nils Egerbrandt att teckna till 91:an-tidningen, men han tecknade framsidorna till julalbumen ända till hans död, 2005.

Erik Baumgarten 2005
Källa: NIE 2/92